Brev

TJ Coachning & Utbildning

Tommy Jensen

"Varför ska man behandla ett litet barn på ett sätt som man aldrig skulle kunna tänka sig behandla en vuxen människa?

 

Vad är det för syn på barn som ni förmedlar? Tycker ni på allvar att det är ett klokt råd att uppmana starka vuxna att skrämma små barn, med röst, blick och fysisk styrka?

 

Tillåt mig att påminna om att barnet i fråga är ett och ett halvt år gammalt."

Till Malin Alfvén, Louise Hallin och Carolina Norén.

 

Hej,

 

då jag under drygt tre månader försökt få kontakt med er, utan att lyckas, så väljer jag att använda mig av det här sättet, det öppna brevet. Jag har på olika sätt försökt nå er via redaktionen (e-post), programledare Carolina Norén (e-post), Sveriges Radios lyssnarservice (telefon och e-post) och er producent Agneta Ekberg (telefon och e-post) för att på så sätt komma i kontakt med någon av er tre som brevet är riktat till. Det har inte lyckats och det tycker jag är både anmärkningsvärt och svagt.

 

Den 24/8 lyssnade jag på ert program Knattetimmen. För oinvigda läsare kan jag berätta att Knattetimmen är ett radioprogram som under hösten sänts i P4 Stockholm varannan vecka och där föräldrar kan ringa in och ställa eller e-posta frågor om föräldraskap. När jag lyssnade på programmet måste jag säga att jag blev bestört av en del av de råd som ni gav. Jag blev fundersam kring flera saker men jag väljer att hålla mig till en frågeställning som avhandlades.

 

En pappa, Fredrik, ringde in och undrade över hur han skulle göra för att få sin son att lyda utan att det uppstod protester. Sonen skrek nu högt vid de tillfällen då Fredrik försökte få sonen göra som Fredrik ville. Efter att han ställt sin fråga fick han av er svar som uppmanade till våld och förnedring. Ni uttryckte svepande generaliseringar kring sonens bristande intellektuella förmåga och kring pappans inre egenskaper och framtida beteende. Ni visade också prov på kunskaper i genetik som ingen annan när ni påstod att Fredrik hade en ”tjat-gen” i sig som skulle komma att få honom att oavbrutet överösa sin son med tillsägelser på olika sätt under en lång tid framöver.

 

Vad är detta? Jag begriper ju att ni inte menar att det på riktigt finns en ”tjat-gen” men ni uttrycker er som om det skulle vara förutbestämt att föräldrar måste tjata på sina barn. Som om det inte är ett aktivt och medvetet val av en vuxen människa. Som om det överhuvudtaget inte är möjligt att prata med sina barn på annat sätt än att tjata, när det uppstår konflikter.

 

Vidare gav ni följande råd:

 

Han är inte särskilt mottaglig för intellektuella råd utan du ska ta och suga tag i honom när han gör något som du inte vill att han ska göra, stirra honom stint i ögonen och säga ”NEJ, sa pappa”, och sen släpper du ner honom 1 ½ meter ifrån dig och då upplever han att han är utvisad i världsalltet, vilket är det värsta vi människor vet, vi står inte ut med det. Och då kommer han troligtvis att börja gråta, vilket är ett starkt tecken på att han förstår att nu är det lite allvar från hans pappa här. Kanske t o m får lite dåligt samvete så småningom när han börjar gråta vilket är väldigt bra....dåligt samvete handlar ju om skuld och skuld är det du håller på och implementerar när du lär honom det här. Alltså det där fick man göra men det där fick man inte göra.”

 

Vad är det frågan om? Är det här det bästa ni har att komma med? För det första är det djupt oetiskt av varje person som utger sin för att vara terapeut eller rådgivare till hjälpsökande människor att ge såhär kraftfulla och tydliga råd utan att förhöra sig mer om bakgrunderna till konflikterna. Vad vet ni om situationen i det hemmet? Vad som pågår? Vad vet ni om den familjens svårigheter och utmaningar? Några sekunders frågeställning besvaras med uppmaning till våld och maktutövning mot ett barn som ett och ett halvt år gammalt. Vad tror ni att barnet ska lära sig av detta mer än att den som är starkast är den som har makten över den som är svagast?

 

Dåligt samvete och skuld är bra, påstår ni. På vilket sätt är skuld en faktor som för ett årsgammalt barn bidrar till ökad livskvalitet? Stirra stint i ögonen, tycka att det är bra att barnet gråter och får dåligt samvete, lyfta i armarna. Hur gör denna behandling livet bättre för ett litet barn?

 

Vuxenperspektivet är tydligt här. Det finns inte ett ord i era råd som är riktat till en önskan att förstå barnet, att försöka sätta sig in i barnets situation, eller att uppmana till lösningar där alla får behålla sin värdighet och självrespekt. Nej, det som ni säger är att det är bra att behandla barn såhär när det inte gör som du vill, för att barnet kommer att må bättre senare i livet.

 

Jag funderar också på formuleringen ”när han gör något som du inte vill att han ska göra”. Budskapet kan inte misstolkas. Förälderns rätt är total, barnet ska anpassa sig till varje pris. Barnen ska lyda, och gör de inte det så ska de korrigeras tills de verkligen förstått att deras vilja och lust är fel.

 

Varför ska just barn behandlas på det här sättet? I exemplet ovan, lek med tanken att byta ut det skrikande barnet mot en skrikande fru. Skulle samma råd ges? Nej, så varför ska man behandla ett litet barn på ett sätt som man aldrig skulle kunna tänka sig behandla en vuxen människa? Vad är det för syn på barn som ni förmedlar? Tycker ni på allvar att det är ett klokt råd att uppmana starka vuxna att skrämma små barn, med röst, blick och fysisk styrka? Tillåt mig att påminna om att barnet i fråga är ett och ett halvt år gammalt.

 

Jag har arbetat med hjälpsökande föräldrar i svåra situationer i över 15 år, både på institution och i egen mottagning. Jag träffar dagligen föräldrar vars barn mår dåligt och beter sig destruktivt och skapar enorm frustration hos de vuxna i familjen. Att ge sådana råd som ni gör skulle jag aldrig göra. Varför? Jo, för att de är oetiska, våldsuppmanande, generaliserade, förnedrande och rent kontraproduktiva.

 

Jag blev, och är fortfarande, väldigt upprörd över att detta fått sändas ut i radio till massvis av osäkra och hjälpsökande föräldrar. Jag vill förmedla en helt annan väg till lösning av konflikter. En lösning som uppmuntrar till jämlikhet, likvärdighet, respekt, integritet och ansvar för alla familjemedlemmar och som dessutom blir hållbar över en lång tid. Det som ni förespråkar är en total motsats. Det skapar bara misslyckande för både vuxna och barn.

 

Med det här öppna brevet hoppas jag kunna nå fram till er och förhoppningsvis få ett svar på hur ni tänkte. Kanske ni kan förklara för mig hur ni kom fram till era råd? Kanske ni rentav får er en tankeställare?

 

Jag har också en liten förhoppning om att komma i kontakt med Fredrik, frågeställaren, för att erbjuda honom alternativa sätt att hantera situationen på. Så om någon känner honom eller vet vem han är, skicka vidare detta brev till honom.

 

Med vänlig hälsning

 

Tommy Jensen

tommy@tjcoachning.se

 

© 2013 Tommy Jensen